Jag trodde verkligen att Frölunda skulle vara minst en klass bättre än så här.
Eftersom det är elitseriens dyraste trupp vi snackar om, så är det såklart ingen särskilt kontroversiell åsikt.

Däremot tippade jag aldrig, som så många andra, varken guld eller final för Frölunda. Sedan serien startade har Indians sett ut som blekansikten, och alla som förutspått guldansikten i Göteborg tiger numera om detta likt Ulf Dahlén i en normal tränarintervju.

Jag var rädd för att det skulle vara för många hövdingar och för få indianer i laget; för många så kallade stjärnor, för få som skulle ta hand om det oglamourösa arbetet på ett tillfredsställande sätt.

Hittills har jag haft rätt på ett för Frölunda smärtsamt sätt.
Jag gissar därför att det numera både i och utanför Frölunda funderas på ett och annat.
Men frågan är om detta Frölunda verkligen besitter tillräcklig lagmässig kapacitet för att gå från ord till handling?

Kalla fakta är att Frölunda så här långt in i säsongen inte mer än balanserar på slutspelsstrecket. Det är dessutom bara sju poäng ner till kvalseriestrecket – och ett Modo på uppåtgående.

Det värsta är att jag inte tycker att det finns någon nämnvärd ljusning i sikte för Frölunda.
Jag kan inte se annat än att Frölunda kommer att svaja på, vinna en match här, förlora en match där och avsluta alltihopa med att ta sommarlov efter en relativt kort kvartsfinalserie.

Spelet kuggar inte i defensivt – det är få lag som bjuder på lika stora ytor som Frölunda och har lika många backar som känns så lite hemtama i egen zon.

Offensivt finns det också, enligt vad jag hör från Framsidan, meningsskiljaktigheter i hur Frölunda ska spela. Ulf Dahlén förespråkar en rak, enkel ”dump and chase”-hockey som han hämtat med sig hem från NHL. Flera av de ledande spelarna anser att Frölunda ska kunna lira mer i och med den puckskicklighet som laget besitter.

Jag kan faktiskt förstå båda lägren. Jag förstår att Dahlén blir förbannad över alla misstag med pucken som ofta gör Frölunda oerhört sårbart. Jag förstår spelarna som tycker att Frölunda faktiskt inte är, säg, Södertälje – ett lag som måste spela extremt primitiv hockey för att ens ha någon chans att kunna överleva.

Vad jag däremot inte kan förstå, är att man inte fixar att röka fredspipa och samtidigt hitta de rätta rollerna till alla spelare och få alla att köpa ”skomakare, bliv vid din läst”-mottot.

Nej, jag köper inte bortförklaringar som skador, att spelare får problem med sig själva, eller vad än frånvaro nu beror på.

Sånt händer inte bara i Frölunda, utan i a-l-l-a lag.

Att Frölundas lag känns felbalanserat är i första hand sportchefens, förlåt general managerns, Kent Norbergs fel. Häftiga hemvändare som Per-Johan Axelsson och Joel Lundqvist hade aldrig några stora producerande roller i NHL – och har givetvis inte heller varit mäktiga att axla sådana i Scandinavium heller. Precis som jag har varit inne på tidigare känns det som att Frölunda är byggt på många ”fyror” men att det fattas i den yppersta offensiva spetskompetensen.

Ulf Dahlén går givetvis inte heller fri från skuld, och han har uppenbarligen mer att lära i sin färska huvudtränarroll i en extremt kravfylld miljö.

Surret har startat om att Roger Melin ska göra comeback i Frölunda och även Kenta Johansson, som har det kämpigt i Lugano, har länkats med Frölunda.

Kortsiktiga tränarlösningar har dock varit en av Frölundas värsta fiender efter SM-guldet 2005, och därför är det trots allt kanske att betrakta som en vän att Frölunda har bestämt att ge teamet Norberg/Dahlén tre år – alltså över nästa säsong.

I mina ögon tvingas även Johan Holmqvist, den stora NHL-värvningen förra säsongen, bära en individuell skuld till misslyckandet.

”Honken” misslyckades rejält i slutspelet i våras, och har inte heller i höst varit den absoluta toppmålvakten i ligan som han är betald för att vara.
Men nästa vecka är ”Honken” likafullt inkallad i blågul tjänstgöring till landslagsturneringen i Ryssland.

Det känns smått ironiskt att just Frölunda, av alla lag, dominerar den dagsfärska Tre Kronor-skapelsen med sex uttagna spelare.