Bortsett från skönhetsfläcken i arrangemanget med att folk inte hann in på läktarna och att det skapade tumult som gjorde att polisen avbröt matchen under några minuter i första perioden samt att pausen inför andra perioden också förlängdes med åtta minuter, så trivdes jag ypperligt denna måndagkväll på Ullevi – rekordmatchen blev en dundersuccé på många sätt:

* Vi fick vara med om ett nytt publikrekord för klubblagsishockey i Europa: 31144 åskådare. Även om det möjligen, åtminstone inofficiellt, kan ha varit fler som trängde in sig när det begav sig på Ullevi 1962… Jättepubliken skapade en mäktig inramning.

* Det blev perfekta väderförhållanden med helmåne, vindstilla, ett par minusgrader och noll nederbörd. Vi slapp alltså det traditionella västkustregnet, som hade blivit en riktig party pooper, och jag kan leva med att det inte heller blev några vackra snöflingor som hade utgjort en enormt tjusig kuliss i strålkastarljuset över Ullevi.

* Denna tidernas första utomhusmatch i elitserien – som såg dagens ljus hösten 1975 – blev också sevärd. Den hårda sargstudsen och snabba isen gav ett snabbt, lite chansartat, spel som Frölunda behärskade bäst.Frölunda spelade med mer fart, mer aggressivitet – och färre misstag. Två snabba Frölundamål i första perioden gav extra energi både på och utanför isen. Precis som Fredrik Petterssons kvicka replik till 3-1 efter Färjestads reducering i andra perioden.

Fredrik Pettersson, ja. Mitt i smällkalla vintern så blev ”Flugan” Kungen av Ullevi. Jag saknade egentligen bara en grej kring honom – att ingen Go Gubbe kastade in kepsen här han fullbordade sitt hattrick till 4-1.

En extra dimension att just Fredrik Pettersson, som del av den nya generationen hockeyspelare, aldrig tidigare spelat hockey utomhus – inte ens på pojklagsnivå.

Jag saknar också en del av det historiska perspektivet.

Våren -72 var den sista med utomhusmatcher i hösta serien, och det var då jag föddes…

Men jag är tillräckligt gammal för att själv ha startat min hockeykarriär utomhus, och jag minns med stor tillfredsställelse hur högtidligt det kändes när Kopparhallen hemma i Ursviken invigdes 1979 och vi småungar från Skellefteås östra förorter fick börja lira med tak över huvudet.

Kopparhallen blev då Sveriges 100:e ishall.

Det är en häftig resa som den svenska hockeyn gjort allmänt under de senaste decennierna.

Från 70-talet och alla ishallars framväxt – till 2000-talet med dess toppmoderna arenor med alla möjliga tänkbara faciliteter.

Inte minst därför applåderar jag Frölundas grepp att nu gå tillbaka till rötterna.

Är det något vi är dåliga på i Sverige, så är det att värna om – och förstå betydelsen av – historien och att hylla våra gamla hjältar.

Nu fick vi samtidigt heja på gamla Frölunda- och Färjestadslegendarer som var med när det begav sig utan tak – på riktigt.

Det värmde även mitt hjärta – trots att jag är för ung för att ha upplevt någon av dem live.

Även om min käre kollega Leif Boork och tyvärr inte ens hockeypamparna verkar hålla med mig, så fick jag definitivt mersmak för detta utomhuskoncept och vill se mer av detta även i framtiden.

Jag är övertygad om att det skulle bli en intresseboost för hela elitserien med utomhusmatcher på alla håll – vid olika tidpunkter eller under en gemensam ”Winter night”.

Det finns många som faktiskt kan skippa att gå på en vanlig match under den så kallade elitserielunken, men säg den supporter som inte ser till att vara på plats under en sån här ”once in a season”-happening.

Tänk vilka häftiga matcher det skulle kunna bli under bar himmel – exempelvis triggande möten som dessa: Luleå-Skellefteå, Modo-Timrå, Brynäs-Färjestad, Djurgården-Södertälje, HV71-Linköping och Rögle-Frölunda.

Det kostar förstås med extra arrangemang av den här digniteten, men smakar desto mer.

Merkostnaderna kan lätt – som i Frölundas fall här och nu – ätas upp och mer därtill med hjälp av stora publiksiffror, ökad kringförsäljning och sponsorer som gärna vill vara med och synas på ett spektakulärt event.

På sista raden tjänar Frölunda såklart pengar på jobbet som gjorts.

Men vågar man inte, så vinner man inte.

Det har man insett även på andra håll i hockeyvärlden – de senaste årens utomhussatsningar i NHL och KHL plus den kommande i VM är samtliga positiva för hockeyn.

Hockeybranschen tillhör underhållningsbranschen, och då får både vi journalister och spelare ta att vi får stå ut med att frysa om fötterna en kväll varje år.

Alla inblandade är också tillräckligt begåvade för att inse att det faktiskt vid dagens ände är buisness as usual – alltså en tävling om att vinna en match.

Spelar alla tolv elitserielagen samtidigt varsin utomhusmatch under en säsong blir det ju dessutom sportslig millimeterrättvisa.

Även om jag personligen tycker att man kan bjuda på en millimeter hit på lite knagglig is för att tjäna ett så här gott syfte – som sätter hockeyn i stort och de enskilda klubbarna ännu mer i strålkastarnas sken.

Ute är, kort och gott, det nya inne.