Sverige var illa ute i OS-premiären mot Tyskland.

Men trots att det bara var likaläge efter första perioden släpade jag inte fram motorsågen för att förbereda en verbal slakt.

Det fanns ingen som helst lättja eller likgiltighet i det svenska agerandet, utan de blågula gossarna försökte verkligen.

Även om det är ”lika för alla” har jag en känsla av att just en traditionell turneringsslowstarter som Sverige har fått lida mer än andra av den ytterst knappa tiden till förberedelser – formationerna kommer att hitta varandra allt bättre av att hinna få några fler träningar och matcher ihop.

Och även om vi naturligtvis har vår fulla rätt att kräva seger mot en nation som Tyskland, är det samtidigt värt att påminna att (herr)hockeyvärlden kvalitetsmässigt har blivit mycket större senaste 10-20 åren – där de sämre nationerna numera i allt högre utsträckning klarar av att utmana de bättre.

Tyskland, med ett bättre lag än många tror, spelade smart, aggressivt och effektivt.

Tyskland hade faktiskt också en del otur – det var bara en ribba och en stolpe som hindrade laget från ett ledningsmål i powerplay i inledningen av andra perioden.

I stället avslöjades den trots allt inneboende klasskillnaden mellan lagen när Sverige direkt efter fick chansen i numerärt överläge - och svarade med att göra det förlösande 1-0-målet.

Mattias Öhlund krediterades som målskytt – lämpligt nog hans första för säsongen till publikens jubel i förra hemmaarenan i Vancouver – men om inte mina ögon svek mig visade tv-bilderna att Daniel Sedin styrde in pucken.

Hur som helst, när ett briljant individuellt nummer av Nicklas Bäckström sedan bäddade för Loui Erikssons 2-0-mål var matchen vunnen för Tre Kronor.

Segern var därefter aldrig hotad i något skede.

Tyvärr känns tvåmålsmarginalen väl klen – med tanke på att turneringsupplägget gör att det inte bara handlar om att vinna matcherna, utan även att göra det stort.

Sannolikt kan Tre Kronor nu inte utmana Kanada/Ryssland (båda med storsegrar i sina premiärer) om att nå de två högst rankade positionerna efter gruppspelet, och det krävs även seger mot Finland för att vinna gruppen och med säkerhet slippa ett extra, kraftödande och ovisst kvartsfinalskval.

Jag hade stora förhoppningar, och förväntningar, på Linje 29 – den svenska förstakedjan med Sedinarna tillsammans med Mattias Weinhandl.

Trion hittade nu aldrig sin gamla Modo-kemi, men jag hoppas att Bengt-Åke Gustafsson är tillräckligt tålmodig för att inte börja kasta om i uppställningarna redan nu utan ger samma lag chansen även över nästa match mot Vitryssland.

Weinhandl, och även Patric Hörnqvist som trampade luft utanför skäggduon Forsberg/Zetterbergs fina samspel, bör få ytterligare 60 minuter på sig för att visa att de kan producera i detta sammanhang och denna omgivning.

Givetvis är det ett högst tänkbart, och säkert smart, att låta Johan Franzén kliva uppåt i kedjehierarkin framåt i turneringen. Franzén var för mig ett stort utropstecken – trots det långa skadeuppehållet såg han superfräsch ut, som en kalv på grönbete, och var lite överallt på planen, samtidigt.

Men låt det växa fram när och hur det ska ske att hitta en mer lämplig roll åt Franzén än i fjärdekedjan, ”Bengan”. Spar lite på dribblingarna med laget tills det verkligen behövs, tack.

Jag gladdes även över att den viktige Peter Forsberg, som också omgärdats av nya skadefrågetecken, nu såg oändligt mycket mer pigg och på bettet ut jämfört med de senaste matcherna i elitserien.

Nicklas Bäckström var annars Tre Kronors främste. En makalös hockeyhjärna, spelskicklig och ansvarstagande. "Bäckis" ska, även fortsättningsvis, tilldelas stort förtroende.

Backspelet var dessutom mer eller mindre stabilt rätt igenom, med Niklas Kronwalls träff på öppen is som höjdpunkt och Johnny Oduyas klantiga tackling som lågvattenmärke (sånt kan kosta mot bättre motstånd).

Och det kanske bästa av allt till sist:

King Henrik höll nollan längst bak.

Fortsätter han så resten av turneringen försvarar Tre Kronor OS-titeln.