Själva matchen mot Vitryssland var länge inte så mycket att orda om.

Tre Kronor hade fullständig kontroll på händelserna i en match med klasskillnad mellan lagen.

3-0 halvvägs in i matchen speglade skeendet så långt.

Men när Tre Kronor tappade beslutsamhet och började visa viss nochalans, så blev det plötsligt spännande när Meleshko tryckte in sitt andra mål till 3-2 drygt åtta minuter före slutet.

Det ven några vitryska hemska puckar kring den svenska buren och smällde också till i ribban bakom Jonas Gustavsson en gång - kvitteringen var då bara millimetrar bort.

Först när den mäktige Daniel Alfredsson gjorde 4-2 och kunde tituleras tvåmålsskytt tio sekunder före full tid vågade jag andas ut.

Märkligt att det trots allt blev så jämnt i en match som Tre Kronor var så mycket bättre i mot en motståndare som kändes svagare än premiärmotståndaren Tyskland.

Tre Kronor har nu startat med två tvåmålssegrar som totalt sett inte varit imponerande.

Men tack vare att båda huvudfavoriterna Kanada och Ryssland överraskande har hunnit tappa poäng, så handlar det nu inte så mycket om målskillad utan desto mer om att bara fixa full pott i gruppspelet.

I klartext: går Tre Kronor utan poängförlust räcker det för att bli seedad etta eller tvåa (bara Tjeckien, som avslutar mot Ryssland, och USA, som avslutar mot Kanada, kan då hota). Något som skulle ge en mer gynnsam resa i slutspelet.

Individuellt finns det fortfarande svenska frågetecken som måste rätas ut, främst hittar jag såna på forwardssidan.

Jag vill att Bengt-Åke Gustafsson genast stoppar bort ”saft och bullar”-tänket, det vill säga att alla ska spela i alla situationer och göra det ungefär lika mycket.

Det är inte minst viktigt att få igång och utkristallisera två effektiva powerplay-uppställningar.

Att ge samma uppställningar två matchers trygghet och tid för att hitta kemi var ett klokt beslut av ”Bengan”.

Men nu sitter vi med facit exakt hur förtroendet skördats i ansvar:

Weinhandl k-a-n fungera som lekkompis för Sedinarna, som själva trollade fram första målet. Weindhandl hittade mer rätt i den omgivningen nu jämfört med i premiären och var mer involverad i offensiven. Även om jag också blev förtjust i Alfredssons sista byte med Sedinarna (”Bengan”-coachning!) och där finns en vass toppning att dra fram när nöden kräver.

Foppa och Zäta leker fint tillsammans. Men de behöver nån brevid som kan vara effektiv och genombrottsstark. Två skägg blir nog bättre med tre skägg (ja, jag vill ha in Johan Franzén där när, inte om, han flyttas uppåt i kedjehierarkin).

Patric Hörnqvist fungerar inte alls med Foppa och Zäta (det har naturligtvis inget att göra med att Hörnqvist inte har ett fjun på hakan). Jag håller definitivt inte med Niklas Wikegård i recensionen av Hörnqvist som ”jättebra” mot Vitryssland. Jag tycker Hörnqvist var dålig. Han hamnade aldrig i skottläge i några farliga zoner runt mål, han drog på sig en klumpig hakningsutvisning på vilken Vitryssland kom in i matchen med 3-1-målet, han kastade bort ett 3/1-läge med ett dåligt avslutsbeslut när Tre Kronor kunde ha stängt matchen med 4-1.

Alltså: fjärdekedjan blir Hörnqvists nya hemvist. Där kan han ägna sig åt diverse nyttigt tutande och körande utan krav på produktion.

Franzén (påpassligt 3-0-mål mellan benen på gamle Sverigedödaren Mezin) utgjorde nu denna kväll en del av Tre Kronors bästa kedja i sällskap med Samuel Påhlsson och Fredrik Modin. Jag har, tillsammans med resten av den svenska befolkningen, ifrågasatt uttagningen av Modin men – hittills – har han fyllt rollen i fjärdelinen med lika stor bravur som han fyller ut sin hjälm.

På backsidan var det roligaste att se att hemvävde Magnus Johansson kunde kliva fram där borta och bidra med kreativitet – det är annars en bristvara i den mer defensivt balanserade blågula backsidan.

Målvakten Jonas Gustavsson pallade med att vinna sin OS-debut – men höll ingen Monster-klass.

Jonas såg nervös ut i målet, höll på att göra ett gammalt vitryskt Salo-klatter med plocken, hamnade på rygg som en sköldpadda vid Vitrysslands första mål och släppte en av sina billig returer till det andra (även om Johnny Oduyas obefintliga markering var det stora misstaget vid 3-2-målet).

I nästa match hoppar dessbättre Henrik Lundqvist ner från tv-studion och in i målet.

Det känns skönt – Henke är mannen som kan ta Tre Kronor riktigt långt och behöver komma in i skiten igen.

Sista gruppspelsmatchen betyder också att turneringen växlar upp till max för Sverige, med arvfienden Finland på andra sidan.

Jag kan inte påminna mig om att jag nånsin känt mig så exalterad inför en måndagmorgon med tidig revelj.

Svensk seger även där - det brukar det ju bli mot lillebror i öst när det verkligen gäller - och kvartsfinaluppgiften kommer på papperet att bli lika lätt som… 2002 mot Vitryssland.