Du har väl inte glömt Turin för fyra år sedan?

Jag tänker inte på att det blev svenskt guld, utan hur vägen dit såg ut.

Först avslutade Tre Kronor gruppspelet med en klassisk läggmatch mot Slovakien; 0-3 i en match där Sverige ville allt utom att vinna.

Det gjorde att Sverige slapp Ryssland och Kanada, och i stället gick slutspelsvägen till guld via Schweiz (kvarten), Tjeckien (semin) och Finland (finalen).

Nu möter Sverige segraren mellan Slovakien och Norge i kvartsfinal. Jag kan inte tänka mig annat än att det blir Slovakien. Det blir inte busenkelt, Slovakien är tempostarkt och giftigt, men det känns som en högst överkomlig uppgift i och med att Sverige är ett betydligt stabilare och bredare lag med fler vapen i arsenalen.

Den av en hockeyvärld emotsedda drömfinalen mellan Kanada och Ryssland spelas nu redan i kvartsfinalen (efter att Kanada först städat av Tyskland i den så kallade åttondelsfinalen).

Därmed måste Sverige slå antingen Ryssland eller Kanada i en semifinal för att kunna gå hela vägen den här gången.

Men varken Kanada eller Ryssland har imponerat rätt igenom hittills i turneringen.

Båda lagen har visat sig sårbara och inte presterat på någon nivå som skapat någon enorm respekt inför fortsättningen.

Jag tror att Sverige har en större chans att slå ut Ryssland - ett mer spelande men mindre styggt lag än Kanada - och jag håller samtidigt Ryssland som knapp favorit i mötet mot Kanada som känns tyngt av hemmaplanskraven.

Samtidigt går det även att se saken från ett annat håll – Tre Kronor får i och med att jobbet gjordes mot Finland en extra vilodag och det tror jag några av farbröderna kommer att må mycket gott av.

Plus att Tre Kronor slipper möta heta konkurrenter som USA och Tjeckien förrän tidigast i en final. Utifrån förväntningarna i förhand är det just de två lagen som imponerat mest sett över hela gruppspelet.

Det känns under alla omständigheter skönt att Tre Kronor gjorde denna måndagmorgon till en ytterst angenäm sådan för alla svenskar, genom att verkligen växla upp i gruppfinalen och se till att tvåla till arvfienden med besked.

Finland blir, inte minst mentalt, alltid ett nummer mindre med Sverige på andra sidan.

Samtidigt byggde Tre Kronor vidare på sin sedvanliga turneringstrend; bättre och bättre dag för dag.

Sverige kontrollerade skeenderna spelmässigt på ett ypperligt sätt; smart, lugnt, höll i pucken och släppte aldrig finnarna inpå livet.

Bengt-Åke Gustafsson fick också effekt av att han äntligen började coacha sina special teams.

Sverige kvävde Finland tidigare så vassa powerplay med att vara 100-procentigt i boxplay. Jag fick exempelvis lite gåshud av ett skönt Detroit Rock City-medley (Kronwall, Lidas och Zäta) under ett långt 3/5-läge.

Dessutom började Tre Kronor producera i powerplay när det nu började gälla mer efter uppmjukningsmatcherna mot Tyskland och Vitryssland.

Loui Eriksson var målskytt båda gångerna i spel 5/4. Det gläder mig på flera sätt – Loui hade ett tungt VM i fjol trots alla (träffsäkra) skotten i Dallas men steppar nu upp och producerar även i blågul mundering, samtidigt som vi behöver få fram ett par målskyttar för långvarig OS-framgång.

Men under avdelningen individuell kritik måste jag hylla kedjekompisen Nicklas Bäckström var överlägset bäst på plan. Om någon här hemma händelsevis inte har förstått det, så står det nu fullständigt klart att Bäckis är en spelare av yppersta världsklass. Han kan passa, han kan skjuta, han kan spela spelet som det ska spelas i alla moment och i alla zoner.

Negativt då?

Peter Forsberg kom till start, men avstod värmningen på grund av magsjuka.

Samuel Påhlsson spelade inte ens av samma orsak. Vi kunde bevisligen leva utan Påhlsson i den här finnkampen, men han är en defensiv rollspelare som verkligen blir viktig framöver.

Och det värsta av allt – hur spridd är egentligen, och blir, en magsjukeepedemi i truppen?

Joni Pitkänens fega och fula tackling på Patric Hörnqvist, i ett läge där matchen redan kändes förlorad för Finland, gav givetvis matchstraff. Men även Hörnqvist tvingades bryta matchen med en misstänkt hjärnskakning. Och även om Hörnqvist varit sämste svenske forward hittills, så behövs han i någon roll resten av turneringen. Sverige har ju tyvärr bara fyra fulla kedjor i truppen när man valt bort en extra forward för att ha med onödigt många backar, åtta.

Men en stund som denna får såklart även avslutningen bli positiv:

Även om finnarna var trubbiga, så höll Henrik Lundqvist nollan igen i sin återkomst i kassen - och bättre blir det inte.

Nu startar do or die-skedet i turneringen.

Det är dessbättre mycket mer "do" än "die" över Tre Kronor.