Jag har fått några, inte många, mejl om varför vi på hockeykanalen.se bevakar herrarnas hockey så mycket mer än damernas dito.

Svaret är enkelt – det handlar om intresse.

Intresse från publik, mediakonsumenter och sposorer är så oändligt mycket större för herrvarianten.

Det är ingen könsfråga – det är en kvalitetsfråga.

Jag hatar idiotiska idrottsjämförelser mellan män och kvinnor i alla sammanhang.

Herrhockey och damhockey är dessutom två skilda sporter, då de inte följer samma regelbok (tacklingsförbundstramset är ett hinder för utvecklingen på damsidan).

I ett sammanhang här är en jämförelse ändå intressant, för att belysa hur lite effekt det blivit av stora resurser.

Tre Kronor samlade mannarna två dagar före OS-nedsläpp.

Damkronorna har sedan i somras ett 100-tal lägerdagar tillsammans. Man funderar ju lite på vad de pysslat med.

Naturligtvis har Sverige (3612 licenserade spelare) blivit bättre, skam vore annars.

Problemet är att jättarna Kanada (85309) och USA (59506) utvecklas i en ännu högre takt.

Ungefär som en stor snöboll som rullar fortare än en liten när den får upp farten.

Jag förstår att IOK-pamparna höjt på ögonbrynen och inte gillar de pinsamma resultaten som belyst de avgrundsdjupa skillnaderna mellan nationerna.

Det ser fruktansvärt illa ut när det, till och med på semifinalnivå, rusar iväg till tvåsiffrigt. Sverige har förlorat sina två senaste matcher med 2-22 - men kan ändå ta medalj.

Damhockeyn är med på OS-programmet även i ryska Sotji om fyra år, men sen är det rimligen färdigdansat.

Det skadar förstås också damhockeyns anseende och inbjuder till hån när det drar iväg till en massa hiskeliga siffror.

Nej, jag vill inte lägga ner damhockeyn som sport.

Ja, jag tycker att tjejer har sin fulla rätt att få spela hockey.

Men i fortsättningen tycker jag att de ska få göra det upp till VM-nivå, och först där visa på framsteg för sporten innan det är läge för en ny OS-chans.

Parallellt med det ska man naturligtvis i Sverige jobba vidare med att vässa allt i den nya riksserien, som innebär en kvalitetshöjning som den inhemska damhockeyn mår väldigt bra av på kort och lång sikt.

Sverige inledde semifinalen mot USA optimistiskt.

Men efter en missad jättechans av stjärnan, och senare tröstmålskytten, Pernilla Winberg, så vände USA spelet och tog ledningen efter drygt sju minuter.

Redan där och då kände jag att luften gick ur – och det stod klart att Sverige inte skulle lyckas upprepa bedriften från Turin för fyra år sedan, då Damkronorna skrällde med att slå ut just USA i semin på straffar.

Då var Kim Martin stor hjälte. Nu var affischnamnet i stället liten syndabock – Martin har gjort oroväckande många tavlor i de två senaste förlustmatcherna och har aldrig varit kapabel att stoppa något ras.

Utan ett målvaktsspel är Sverige förstås fullständigt chanslöst mot både USA och Kanada.

Efter miraklet i Turin, före debaclet i Vancouver, har Sverige sex raka förluster mot USA med målskillnaden 2-30.

Ett snitt på 0-6 i baken.

Nu blev det 1-9 - ännu värre alltså.

Sverige har trots allt fortfarande medaljchans.

I natt kommer Kanada att utklassa Finland i den andra semifinalen (sitt inte uppe och håll för ögonen lite grand när du kikar på resultatskylten i morgon).

Sen blir det en finnkamp om bronset.

Mitt råd?

Ta medaljen, åk hem, begrunda, träna som galningar.

Och ta ett steg bakåt – för att i framtiden kunna ta ett steg framåt.