Jag var förberedd på en läskig morgonrysare.

Slovakien är ett betydligt vassare lag än vad många här hemma förstått.

I min bok tillhör Slovakien definitivt Big Seven – alltså en av de sju nationerna med större eller mindre chans att gå hela guldvägen i OS.

Men Slovakiens VM-resultat med bara 10:e och 13:e plats från de senaste åren då?

Jo, men då har det handlat om helt andra lag än det vi sett i Vancouver.

För en ”mindre större” nation som Slovakien sjunker kvaliteten drastiskt bakom de största stjärnorna.

Men när Slovakien får samla alla sina bästa spelare räcker det faktiskt till ett lag med fler NHL-matcher än i det svenska.

Med detta sagt, är det naturligtvis ändå ett stort misslyckande för Sverige att förlora mot ett lag som man ska vara bättre än.

Tyvärr spelade Sverige matchen rätt i händerna på Slovakien.

Slovakien lyckades utmärkt med sin ultradefensiva taktik och blixtsnabba kontringar.

Och de svenska misstagen kostade i mitten av andra perioden ett tvåmålsunderläge som resten av matchen tvingade Tre Kronor till en fruktlös jakt.

Först en onödig utvisning med för många spelare på planen – då tackade Gaborik i powerplay med att smiska in ett direktskott bakom klubbkompisen Henrik Lundqvist som då hade en utespelarklubba i handen.

Sedan ett optimistiskt tacklingsförsök av Niklas Kronwall som gav en slovakisk spelvändning och mål i baken direkt igen.

37 hemska sekunder som satte Tre Kronor i ett 0-2-underläge.

Visserligen jobbade sig Sverige upp till likaläge, tack vare att Peter Forsberg klev fram med sin klart bästa match i turneringen. Foppa snidde fram en läcker passning till Patric Hörnqvist och följde upp med att gå hårt på mål att Henrik Zetterbergs passningsförsök styrdes in av en slovak till 2-2.

Svenskt momentum, men kortvarig lycka. Enström utvisad mitt under den blågula pressen. Nytt powerplay för Slovakien – och nytt underläge för Tre Kronor bara 47 sekunder före andra pausvilan när Demitra hittade krysset bakom Henrik Lundqvist.

Det hjälpte sedan inte att Tre Kronor långa stunder bosatte sig i anfallszon i tredje perioden. Offensiven var för trubbig och trög för att orka vända matchen.

Tre Kronors puckkontrollerande spel har varit effektivt i gruppspelet, bredvid ett stabilt och väl sammanhållet försvarsspel. Jag trodde, som många andra, att den modellen skulle bära längre i turneringen.

Men det bygger också just på – kontroll. Nu satte Tre Kronor fjärrkontrollen i händerna på Slovakien. Sverige körde fast, Slovakien körde fort.

Då fanns ingen gaspedal att trycka på, när Tre Kronor behövde hitta mer fart och muskler för att kunna penetrera Slovakiens mål och sätta rejält tryck på Halak.

Den svenska dieselhockeyn blev omkörd av kvickfotade och -tänkta slovaker.

Slovakien gjorde fyra mål på 14 skott. Skrämmande effektivt. Det är inget gott betyg åt Henke Lundqvist, och även om det egentligen inte var mycket att göra åt varje insläpp så steppade han inte upp med några matchavgörande räddningar i svåra situationer.

Obalansen i det svenska laget blev också extra tydlig när vi nu kom fram till knock out-steget i turneringen.

Jag kritiserade redan i samband med truppen offentliggörande i december Bengt-Åke Gustafsson för fegheten att välja åtta backar och tolv forwards i stället för 7+13.

Det hade gett större spelrum vid skador och sjukdomar, och bättre möjligheter att laborera med kedjorna och flytta omkring spelare i laget (även om just det verkligen inte är "Bengans" bästa gren).

I de två senaste matcherna har Tre Kronor inte ens kunnat starta på fyra kedjor. Och på läktaren satt Mikael Samuelsson…

Rollerna har dessutom varit beklagligt otydliga (vilka spelare ska vi satsa mer på, vilka spelare ska vi satsa mindre på?).

På backsidan fanns det en för kraftig slagsida mot defensiva pjäser, där begränsade herrar som Henrik Tallinder och Johnny Oduya blev åtminstone en för mycket.

Det blev på något sätt symptomatiskt att Nicklas Lidströms skott i slutsekunden inte nådde ända fram till en sen kvittering.

Lidas, Foppa och Daniel Alfredsson – för evigt förknippade med en hockeygeneration som skänkt oss så mycket glädje – lämnar nu karriärens sista OS utan att ens få spela om en medalj.

Det känns sorgligt.