Stockholmshockeyn har fått ett duktigt uppsving den här säsongen.

Tack vare att en gammal mästare som Djurgården visat nytt liv.

På isen samsas gamlingar och ungdomar i en härlig lagmix, och Djurgårdens malande spel över alla linjer är det jobbigaste du kan möta i en elitserierink denna vinter.

I båset står Hardy Nilsson – den nygamle chefen som senast lotsade Djurgården till de dubbla gulden 2000 och 2001 – och styr med fast och erfaren hand. Några av Hardys främsta styrkor är att han är tydlig med hur saker ska vara och att han är rättvis i sitt ledarskap. Spelar du bra spelar du mer, spelar du dåligt spelar du mindre – oavsett om du är tonåring eller 30-plussare.

På läktaren är det sång och dans, som förr i tiden. Publikkrisen har inte nått Djurgården – tvärtom.

Även om publiksiffran i 08-derbyt var en besvikelse. 7269 borde såklart ha varit lapp på luckan, med tanke på hur mycket som ändå stod på spel för båda lagen.

Det var elitserieomstart efter ett gigantiskt 19-dagarsuppehåll, med allt vad det innebär.

Djurgården såg ut lite som en trögstartad tungviktsboxare; ringrostig men stabil där tunga kroppslag mot motståndaren var taktiken.

Södertälje hängde tidigt mot repen, men som den fighter SSK är var laget ändå med i matchen djupt i tredje perioden.

Södertälje tog till och med, om än orättvist, ledningen med 4-3 8.13 in i tredje periodengenom pånyttfödde Linus Videll.

Men SSK sänktes nu av en korkad knätackling av Julian Jacobsen på Jacob Josefson.

Ni vet vad jag tycker om detta djävulens otyg (ut med packet!), och jag kan inte annat än applådera domarduon Thomas Andersson och Uld Rådbjer som skickade Jacobsen rätt ut i duschen med matchstraff.

Under den femminutersutvisningen hann Djurgården med att både kvittera till 4-4 och avgöra med 5-4-målet – ett vasst direktskott av succévärvade backen Kyle Klubertanz.

Och Josefson återkom, lyckligtvis, i spel och var bara en videobedömning från att hinna få ett 6-4-mål i tom kasse godkänt.

Djurgården har utvecklats till mycket mer än bara ett jämnt lag, utan har i trion Marcus Nilson, Kristofer Ottosson och Jimmie Ölvestad fått fram den ledande förstakedja som alla framgångsrika lag behöver. Trion var nu stykjärnshet och låg bakom alla de fyra första målen för Djurgården.

Nilson är en god symbol för den nya Djurgården – en hårding med handleder – och lämnar han nu DIF för ryska rubler efter bara en säsong hemma så blir det ett gigantiskt tomrum att fylla.

Mathias Tjärnqvist och Marcus Krüger gjorde nu också efterlängtade comebacker efter långa skadeuppehåll. Båda var förvisso mer eller mindre osynliga nu, men blir nyttiga i slutspelstider med tuffhet (Tjärnqvist) och finess (Krüger).

Den pusselbit som kanske fattas i nuläget för Djurgården är målvaktsposten. Stefan Ridderwall (knappt godkänd mot Södertälje) och Gustaf Wesslau har visserligen delat på målvaktsjobbet på ett bra sätt i vinter, men är nån den etta och slutspelsmatchvinnare varje guldlag måste innehålla?

Jag har en stark känsla av att Mikael Tellqvist vaktar DIF-kassen nästa säsong, och det skulle såklart vara en upprustning längst bak att få hem en klasskeeper som ”Tellan”.

Jag hör redan surr i Hovets korridorer om vilket lag som vore bäst för nuvarande (och blivande, va?) tabelltrean Djurgården att välja i slutspelet.

Något som tyder på ett helt nytt självförtroende i och kring en klubb som missat slutspel tre av de fyra åren.

Väderleken utanför Hovet förvandlades från grå till svart under matchens gång.

Alltså ungefär som tabelläget för Södertälje; glappet uppåt ökar i och med att Timrå tog poäng i Skellefteå och nu är det bara sex matcher kvar för SSK att lyckas jobba sig upp över ytan (kvalseriestracket).

DIF-klacken skanderade skadeglatt: ”Tälje åker ur i år”.

Så illa behöver det inte alls gå – detta SSK har en imponerande arbetsmoral, viss spetskompetens, och en stor och stabil målvaktsvärvning i Riku Helenius som bör räcka långt i kvalserien.

Även om Djurgårdens kommande slutspelsresa såklart blir festligare att följa.