OS-finalen mellan Kanada och USA var extremt upphaussad före nedsläpp.

Hockeyns hemland vs den nordamerikanska ärkerivalen.

Guldfavoriten vs uppstickaren.

Paybacktime efter USA:s seger mot Kanada i gruppspelet.

På papperet var det här såklart den nya drömfinalen, när jätten i öst föll bort under resans gång.

Och Kanada-USA levde i många stycken upp den den riktiga klassiker vi nog alla till mans hoppades att det skulle bli.

Framför allt för den sanslösa spänningen, svängningarna och sist men inte minst Sid The Kid.

Tempot var hela tiden högt uppdrivet – det blir det per automatik när topptransatlanter drabbar samman på liten rink.

Samtidigt var det två lag som visade att man är väl införstådda med att ett OS-guld vinner man inte bara med hjärta utan även med hjärna, och det satte snabbt eventuella enkelspåriga ”full fart framåt”-förhoppningar på sniskan.

Mycket av förhandssnacket dominerades av Ryan Miller, målvaktsfantomen och mannen bakom USA:s fem raka segrar fram till finalen, parallellt med välförtjänt till det unga amerikanska lagbygget.

Nu klev Kanada inte bara fram och slog det viktiga hålet på Miller när matchen stod och vägde i andra perioden.

Målskytten Jonathan Toews slog inte heller bara påpassligt in en retur till 1-0-målet – han slog också hål på myten om Kanada som Gamla Gubbarna.

21-årige Toews är, lite i skymundan av den ett år äldre Crosby, en god symbol för den nya generation på stark frammarsch även i Kanada.

Bilden av USA som det hårdast jobbande sällskapet i OS krackelerade något när svag backchecking kostade ett andra mål i baken. Lång uppförsbacke. Game over?

Nejdå. Nu blev det förvisso bara en sidostory att Ryan Kesler med en effektfull styrning och klassiskt ”go to the net”-spel ordnade en reducering för USA. Ni minns kanske att Kesler gått ut och sagt att han ”hatar Kanada”, och Vancouverspelare som han är var det både sin Vancouverlagkompis Roberto Luongo han överlistade och sin egen Vancouverpublik…

Det gav ytterligare en dimension på dramat att USA:s toppning utan målvakt gav kvittering bara 24,4 sekunder före full tid, när Zach Parise tände hoppet om ett nytt amerikanskt Miracle On Ice.

Men i sudden death var det nu Kanada som visade mest kyla och kunnande.

Det var nästan för bra för att vara sant att just dittills ganska osynlige Sidney Crosby plötsligt klev fram som segerskytt - med ett rappt skott i flykten från en chans som sprungen ur ingenting.

The Next One blir nu för evigt ihågkommen för att han sköt hem OS-guldet till Kanada i Kanada, och både han och hela laget har levt under en ohygglig press.

Kanada lyckades vinna som storfavorit, dessutom efter att ha släppt en tvåmålsledning i finalen, och det är faktiskt ett enormt styrkebesked. På den här nivån går det inte att vinna på beställning – inte ens om man är en kaxig kanadick.

Något som leder oss in på andra glädjeämnen med denna turnering, om vi nu skippar det rent blågula perspektivet. Förutom att det har spelats en hel räcka högklassiga och dramatiska matcher, är det också glädjande att turneringen har bevisat hur mycket större och jämnare (herr)hockeyvärlden blivit.

Tänk att lilla Schweiz faktiskt kryssade mot stora Kanada i gruppspelet. Bara en sån sak.

Den stora frågan är nu om det blir ett femte OS i rad med NHL-proffs i ryska Sotji 2014.

NHL-ledningen är negativt inställd.

Den store lille NHL-bossen Gary Bettman, med dollarsiffror som ständigt rullar framför ögonen, har liten eller ingen förståelse för varför hans liga ska gå miste om en massa intäkter under några OS-veckor och samtidigt betala ut sammanlagda miljardbelopp i spelarlöner.

Jag tror att Bettman och hans underhuggare är väldigt kortsiktiga och trångsynta med dessa synpunkter.

För tänk vilken marknadsföring det ger för hockeyn i allmänhet, och därmed NHL i synnerhet, att sporten får mer eller mindre hela världens blickar riktade mot sig tack vare ett OS.

Det ger möjlighet att inte bara stärka hockeyns position gentemot de största sporterna i USA – givetvis har USA:s framgångar och positiva skjuts i Vancouver nu gjort nytta i det hänseendet – utan att även nå nya marknader.

Och det som inte säljer din produkt just i dag, kan i stället sälja den i morgon.

Jag är ändå försiktigt positiv till att NHL-stjärnorna trots allt dyker upp i OS även i framtiden, så att vi slipper en mer urvattnad ”VM-variant” av hockeyturneringen.

Flera ryska spelare – med Ovetjkin i spetsen – har redan gått ut och deklarerat att de hur som helst kommer att vara med och spela för guldet hemma i Sotji om fyra år.

Spelarfacket NHLPA vill ha med sina medlemmar i OS.

Det bästa som kunde ske nu vore om några av de största stjärnorna i Kanada och USA tordes vara tydliga, sätta ner foten och gå ut och säga: ”Vi skiter i vad NHL säger – vi spelar även nästa OS”.

Till vidare får vi nöja oss med att superlegendaren Wayne Gretzky har uttalat sig om att han vill ha NHL-spelare i OS även fortsättningsvis, och The Great Ones ord bör rimligtvis väga tungt i sammanhanget.

Jag var själv i Ryssland i december, och där är redan hemma-OS om fyra år en stor snackis. Ryssarna är ute efter revansch, och det nya kalla kriget mellan öst och väst hamnar förstås på en betydligt häftigare nivå om det blir de allra bästa som kommer att drabba samman.

Och under avdelningen positivt tänkande, så är det – om jag räknat rätt – inte mer än 1461 dagar kvar tills invigningen i Sotij.