Jag tillbringade kvällen i Skellefteå Kraft Arena. Där fick jag se Frölunda lösgöra sig från kvartetten i streckriskzonen och fixa sin slutspelsplats efter en rakt igenom solid match.

Eller match var förresten att ta i.

För ingen verkade ha talat om för Skellefteå hur mycket som faktiskt också stod på spel för hemmalaget – jag har full förståelse för tränaren Hans Särkijärvis irritation över den uteblivna prestationen hos hans svartgula gossar i och med att Skellefteå till och med hade en slutlig andraplats inom räckhåll.

Efter tolv raka hemmasegrar tog nu Skellefteås segertåg i 0910-land tvärstopp.

Senast Skellefteå förlorade i Skellefteå var före lucia mot – Frölunda.

Den här kvällen var Skellefteå inget mer än en generande uppvisning i okoncentration, dåliga beslut och vekt närkampsspel.

För alla Lundmarks & Marklunds fanns bara två ynka glädjeämnen:

1/ Nicklas Dahlberg tinades plötsligt upp från frysboxen när han fick avlösa Andreas Hadelöv efter 1-3-målet. Dahlberg räddade Skellefteå undan fler insläpp, visade lite slutspelsform från i fjol och att det därmed inte nödvändigtvis blir superkris om Hadelöv blir skadad när säsongen nu ska avgöras.

2/ Tack vare att Timrå och HV71 hämtade ifatt till kryss mot Djurgården respektive Färjestad, så har Skellefteå fortfarande chans att befästa sin hyperviktiga topp fyra-placering när allt summeras.

Från indianhåll fanns det mycket mer att glädjas åt.

Redan när jag såg Frölundas lunchvärmning, just efter att charterkärran från Göteborg anlänt, blev jag något mer övertygad om att Frölunda skulle kunna göra saken klar.

För trots att Frölunda – genom sina två raka förluster – verkligen ställt sig med ryggen mot väggen, bara ett litet snedsteg från vad som kunnat bli tidernas största elitseriefiasko, så andades laget den där svårfunna balansen mellan glädje och beslutsamhet i den pressade situationen.

Något som Frölunda verkligen tog med sig in i matchen. Joakim Anderssons beslutsamma inbrytning mot första stolpen gav ett för Frölunda glädjande tidigt ledningsmål.

Frölunda behöll aggressiviteten över hela banan – ta bara en sån sak som att backen Tobias Viklund den här kvällen proppade mer än sammanlagt under sina säsonger i Skellefteås tröja. Och Frölunda kombinerade det med kollektiv defensiv smartness och offensiv effektivitet.

Niklas Anderssons återkomst i laget gav en rogivande effekt som Frölunda mådde väldigt gott av. Inte bara för att gamle Niklas – tänk att han snart fyller 39 år – sprintade igenom som en juniorforward och kvävde Skellefteås sista lilla poänghopp med 4-1-målet i mitten av tredje perioden.

Och längst bak klev Johan Holmqvist fram och såg ut som den gamle ”Honken” han fortfarande kan likna när han får hjälp av ett klanderfritt försvarsspel.

Frölunda lyckades i målmässigt överläge söva tillställningen så pass att jag tidigt i stället blev mer nyfiken på vad som – via min dator – utspelade sig på andra håll i elitserien denna näst sista omgång.

Jag ska villigt erkänna att jag, när krutröken lagt sig överallt, inte hade ett enda tipstecken rätt. Nån som satte en sexling denna torsdag, förresten…?

Den stora grejen är såklart att Modo nu missar slutspel.

Modo klarade inte av att slå, eller ens ta poäng mot, ett både utslaget och vingklippt Södertälje – sånt går det inte annat än klistra etiketten dunderfiasko på.

Jag lider något fruktansvärt med Peter Forsberg, som nu sannolikt brände sin sista chans att kröna karriären med att vinna ett efterlängtade SM-guld med Modo.

Modos total extreme makeover – efter fjolårets lika frapperande slutspelmiss – gav till sist ingen effekt. Hur ska Modo storstäda nu? Och vilket lag finns kvar att bygga när flera av de största stjärnorna lär sluta/lämna och den gamla plantskolan i Ö-vik numera genererar noll och intet i talangväg?

Slutresultatet avslöjar smärtsamma fakta – Modo lyfte inte tillräckligt efter tränarbytet från Horava till Aravirta. Jag vet också att den på många håll hyllade finländaren inte var Modos förstaval när tjecken fick/ville gå – till exempel fick den nu Björklövenaktuelle John Slettvoll en påringning från Modoledningen när det krisade i januari.

Modos framtid känns minst sagt dyster på flera fronter.

Bland alla viktiga, och garanterat jobbiga, arbetsuppgifter som sportchefen och den gamle målvakten Fredrik Andersson nu har hängande över sig, tycker jag att "Freddan" ska börja med att värva en ny målvakt.

Modo har elitserierekord den här säsongen i antal målvakter som hållit nollan (tre).

Men Modo har även elitserierekord den här säsongen i antal målvakter som kan vinna matcher åt laget när det verkligen krävs (noll).

Medan Modo försöker lösa sina problem, kan vi utomstående bara luta oss tillbaka och njuta av det sista dramat som väntar i den sista omgången.

Luleå-Timrå i en direkt avgörande fight om sista slutspelsbiljetten med glasklara förutsättningar – tar Luleå poäng är Luleå åtta, tar Timrå tre poäng är Timrå åtta.

När lagen möttes i samma läge i Coop Arena för två år sedan vann Luleå med ett nödrop. Den gången klarade sig Luleå undan kvalserien på Moras bekostnad (efter sudden death i omgång 55!).

Men det finns en viktig skillnad; då saknade Timrå något att spela för, nu har Timrå allt att spela för.

Och med tanke på att lagens kurvor över den senaste tiden pekar åt skilda håll, så sätter jag en (liten) slant på Timrå om du avkräver mig ett tips.

Den där schlagerfestivalen kan i vilket fall som helst gå och lägga sig när det handlar om att välja rätt lördagsunderhållning.