Den slutliga uppgörelsen i Coop Arena om den sista slutspelsplatsen bjöd på tacksam dramatik ända in i det sista.

Men även om Luleå på papperet och hos oddssättarna var given favorit – i kraft av hemmaplan och bättre tabellmässigt utgångsläge – så var jag redan på förhand övertygad om att detta skulle bli Timrås kväll.

Matchutvecklingen stärkte mig bara i den tron.

Märkligt nog var det Luleå (som klarade sig med oavgjort) som uppträdde stressat, och Timrå (tvunget att ta tre poäng) som spelade med lugn.

Luleå kämpade och låg på, men gjorde det i avsaknad av den kyla som sådana här matcher kräver och tvingade aldrig upp Timrå ur skyttegravarna.

Som alla – eller åtminstone Challe Berglund – vet är också en av Luleås sämsta grenar just att föra en match med konstruktivt spel.

Dessutom uteblev lördagspartyt i Luleå när lagets i princip enda matchvinnarvapen den här säsongen klickade; ett effektivt powerplay.

Luleås målvakt Mattias Modig snackade inför matchen i Canal+ om att det ”inte går att ta nån dunderhonung”.

Men Timråjunioren Anton Lander dök i tredje perioden upp i anfallszon, större och starkare än någonsin, iklädd rollen som gästernas Bamse – och när han skickade in matchens enda mål satte han Timrå i förarsätet.

Och att förpassas till passagerarplats gjorde inte Luleå mindre stressat, om jag säger så.

Självklart är det inget annat än ett fiasko hur Luleå, som vanligtvis alltid är starkast på våren, låtit en till synes given slutspelsplats glida laget ur händerna. Luleå har, i match efter match på slutet, varit mer eller mindre sämst när det gällde.

Var fanns, till exempel, de berömda Abbottarna när man nu som bäst behövde några pålitliga killar att gå till?

Rograrna lämnar nu tränarskapet i Luleå med ett mindre smickrande facit innehållande två slutspelsmissar, plus ett raskt kvartsfinaluttåg mot Frölunda, på tre år. Tråkigt för två ambitiösa herrar som brunnit för sin landsände, för sin klubb, för sitt lag och för sina spelare - men samtidigt ett bevis på att tränare på den här nivån måste behärska mer än att kunna elda upp styrkorna till stordåd lite här och där.

Luleå brukar vid den här tiden på året smida djävulska slutspelsplaner, men får nu plocka fram golfklubborna i stället (kan man spela fotboll den här årstiden så ska inte golf vara några problem, alltid en tröst).

För Timrå blir det däremot ingen semester ännu på ett tag, och jag är den förste att lyfta på hatten för den mäktiga spurt som tog Timrå ända fram över det skojiga strecket.

Ett sällsynt ovisst slutspel stundar, och här ger jag min syn på alla åtta lagen som faktiskt har guldchans:

HV71 har stannat av på ett anmärkningsvärt sätt de senaste månaderna, framför allt på bortaplan. Men nu har HV säkrat viktig hemmaplansfavör genom hela slutspelet. HV har det mest kompletta laget, och en målvakt som Stefan Liv som alltid är en go-to-guy i de här sammanhangen. Ett fräscht och suget HV blir en tuff nöt att knäcka i slutspelet. HV kommer också att gynnas av att bedömningsnivån per automatik höjs i slutspelet, och att det därmed blir mindre tid på botbänken för HV-buset.

Djurgården har visat en stegrande kurva hela säsongen och har bland motståndarna arbetat till sig en respekt som det jobbigaste gänget att möta. Hårde Hardys återkomst har varit en mäktig energigivare på alla sätt. Nygamla Djurgården har hittat den perfekta mixen av värdefull rutin och ungdomlig entusiasm. Kedjan med Nilson-Ottosson-Ölvestad har profilerat sig som den förstakedja alla lag behöver. Men stiger Wesslau eller Ridderwall fram som matchvinnarmålis? Eller funkar det att fortsätta alternera mellan två heta?

Linköping har skickligheten hos sina toppspelare för att vara ett giftigt motstånd i alla situationer, mot alla lag. Men Linköpings svacka efter OS-uppehållet har varit oroväckande djup. Skadorna i truppen har slagit – och kommer att fortsätta slå – hårt mot laget. En gammal vinnarkeeper som Fredrik Norrena har gett sig ut på en mängd märkliga utflykter och har mycket att bevisa för att bli en vinnare mellan stolparna igen. Och är LHC:s lagbygge lite för mjukt – eller finns den fysiska och mentala hårdheten som krävs steg för steg i ett slutspel?

Skellefteå är med hela laget igång på fulla spjäll det mest färgstarka i ligan – men de dagar maskineriet inte rullar som det ska däremot påfallande grått. Andra halvan av säsongen har Skellefteå varit en stor maktfaktor på hemmais, men betydligt svagare på bortais. Därför var det oerhört viktigt att säkerställa hemmaplansfavör för Skellefteås möjligheter att kunna upprepa fjolårets semifinalspel. Gamla sorgebarnet powerplay lite vässat den senaste tiden. Har ett gäng tuffa killar som inte backar i några lägen.

Färjestad fick nöja sig med en femteplats i elitserien, FBK:s sämsta resultat på tio år. Färjestad har fått bygga ett helt nytt lag efter guldet i fjol, och även om det lagts till flera viktiga byggstenar under resans gång svajar det fortfarande betänkligt både mellan och under matcher. Färjestad har inget Monster längre och skrämmer – till skillnad från för ett år sedan – inte slag på någon. Men det finns likafullt en vinnarkultur i Färjestad att luta sig mot, och man ska aldrig räkna ut en gammal mästare.

Brynäs har fått ihop sitt kollektiv på ett imponerande sätt, och vi var många som inte kunde se det här laget sluta på övre halvan. Ett bevis för hur långt det kan räcka med hårt arbete och att börja i rätt ände (defensiven). Brynäs har elitseriens bästa målvakt i Markström – det blir spännande att se vad han kan åstadkomma i sitt första riktiga slutspel. Brynäs har även lyckats putsat upp den trubbiga offensiven något med några vapen som inte minst den pånyttfödde målsprutan Magnus Kahnberg i spetsen.

Frölunda är förstås en missräkning sett över hela säsongen – tänk bara att det här stjärngänget inte dög till att kvala in på övre halvan. Men med ”Lillis” Lundhs inträde i båset har det blivit både bättre ordning (på isen) och bättre harmoni (utanför isen) i laget. Frölunda kommer in i slutspelet med uppåtform (oengagerade evakueringsmatchen mot Djurgården borträknad) och har en hel radda härliga namn med dokumenterat kunnande - något som borde borga för betyda en längre säsong än semifinal. Störst frågetecken sätter jag för den defensivt klena backsidan.

Timrå har famlat i mörkret nästan hela säsongen – men när klockan klämtade såg Challe Berglund ljuset, fick plötsligt ordning på pusslet och hittade vägar att vinna (eller ta poäng) till och med på bortaplan där Timrå varit så hemskt borta. I hysteriskt formtoppade Anders Lindbäck har Timrå nu en jättemålvakt att verkligen lita till bakom ett väl samlat försvarsspel. Offensivt finns också en räcka fräcka matchvinnare som kan kliva fram på forwardssidan. Men har spurten kostat för mycket kraft och gjort Timrå lite för nöjt?

Vem vinner då till slut?

Det känns mer ovisst än någonsin, och blir det lika jämnt som det finns all anledning att hoppas på står vi rimligen inför ett väldigt häftigt slutspel.

Avkräver du mig ett guldsvar så blir det Djurgården. Är det nåt lag som har styrkan på alla plan att knäcka HV över en lång (final)serie, så är det just detta kaxiga Djurgården - som inte räds fan själv, inte ens om sammandrabbningen sker i gudomliga Jönköping.

Jo, jag vet att jag tippade Linköping som mästare före säsongen.

Men jag misstänker exempelvis att åtminstone några av alla som gapade om SM-guld för Frölunda före första nedsläpp, också kommer att ha en annan syn på saken i dag.

Jag är inte heller bättre än att jag kan ändra mig…