Jag tillbringade slutspelsstarten framför tv:n och datorn, och ägnade mitt mesta fokus åt Timrå-HV71.

Eller det sämsta laget mot det bästa laget, som Timråtränaren Challe Berglund mycket riktigt uttryckte det på förhand.

Jag var hemskt nyfiken på om Timrå skulle kunna fortsätta flyga efter den imponerande spurten upp på den sista slutspelsplatsen.

Det kunde Timrå – åtminstone inledningsvis.

Timrå hade en rättvis 2-1-ledning efter första perioden. Häpnadsväckande nog efter två ytterst sällsynta powerplay-mål efter att både Mattias Karlsson och Petr Caslava hittat rätt med backskott.

Tunga HV åt sig nu in i matchen mer och mer, och när klockan visade full tid fick Timrå känna sig mest nöjt med att man tog det till förlängning.

Som förlängningar färglöst nog ofta tenderar att bli, så blev det en kort historia.

Det var inte oväntat att HV:s powerplay till slut skulle spela en avgörande roll.
Jukka Voutilainen satte dit 3-2-pucken för HV 6.09 in i sudden death – som det anstår en skyttekung.

Martin Thörnberg och Johan Davidsson gjorde HV:s två tidigare mål i matchen. Alltså resterande två tredjedelar av HV:s förstakedja, som uppenbarligen varvat upp motorerna igen lagom till slutspelet.

Det är dåliga nyheter för Timrå också att glödheta målvakten Anders Lindbäck såg lite mänsklig ut – returen till avgörandet är exempelvis inget att rita dit på CV:et.

Nu känns loppet – tyvärr för oss som älskar långa, ovissa matchserier – redan kört för Timrå.

Jag trodde faktiskt att Timrå skulle ha chans att vinna första matchen hemma – även om HV sedan skulle bli för jobbigt att stå emot i långa loppet.

Nu spelas tre av de fyra kommande matcherna i serien i Jönköping, och det skulle förvåna mig oerhört om Timrå tar det här längre än så när man inte fick en direkt nödvändig 1-0-ledning att gå på.

Kanske kan räddningen bli att Challe Berglund börjar bete sig som – Challe Berglund igen.

Challes nya, sympatiska stil – han har inte förolämpat en journalist eller motståndare på flera veckor – syntes tydligt även efter den här matchen. Challe var inte ens skogstokig i tv-sändningen för att Timrå, eventuellt felaktigt, gick miste om att få en hakningsutvisning med sig före avgörandet.

Det är inte säkert att det räcker, men ett mer känslofyllt och mindre välkammat Timrå har i alla fall chansen att störa HV fortsättningsvis - på alla sätt.

* * *

Det blev en sudden death som avgjorde även i Scandinavium.

Frölunda hade länge total kontroll på händelserna, men Magnus Johanssons sena kvittering när LHC tagit ut målvakten flyttade förstås momentum till Linköping inför förlängningen.

Att gamla firman Kallio/Andersson där nästan direkt fixade ett nytt mål för Frölunda kändes oerhört vitalt för att det här ska bli den långa matchserie som det har alla förutsättningar att bli.

Men Joel Lundqvists handledsfraktur kan såklart bli kostsam för Frölunda i längden – även om det förenklar Dahléns och Lundhs bryderier kring vem eller vilka forwards som ska väljas bort när truppen i övrigt är fulltalig.

* * *

Jag fattade aldrig resonemanget att det skulle vara en taktisk miss av Djurgården att välja Brynäs i stället för Frölunda.

Jag har sett, och ser det, precis tvärtom. Djurgårdens ambition att spela långa anfall passar ju perfekt mot en motståndare som Brynäs som är både kvantitet- och kvalitetsmässigt svagt på backsidan.

Brynäs kom faktiskt lindrigt undan när Djurgården malde på som värst.

Även om jag hoppas att Brynäs kids kaxar upp sig snarast, så att det inte blir fyra raka för DIF till semifinal.

* * *

Det finns säkert somliga som kommer att skylla Färjestads hemmaförlust på skadorna och orutinen på målvaktssidan.

Sanningen är att Skellefteå var så överlägset första två perioderna att utan ett antal kvalificerade räddningar av slutspelsdebutanten Robin Rahm så hade det blivit ruskigt pinsamma siffror för Färjestad.

Den stora snackisen var förstås Ivan Majeskys (!) spektakulära solomål till det stora 2-1-målet för Skellefteå. Försvann förresten FBK-backen Angel Krstev från isen före eller efter det målet…?

Men inte ens 5500 åskådare i Löfbergs Lila Arena – hade FBK-supportrarna redan före första nedsläpp gett upp hoppet om att försvara titeln?