VM-finalen blev inte den ryska defilering mot guldet som jag, och många andra, väntat.

Tjeckien chockade med ett ledningsmål redan i första bytet.

Det fanns fortfarande en ocean av tid att ändra på saker för Ryssland, men ryssarna gjorde inte tillräckligt mycket av det för att lyckas slå hål på den fenomenale Tomas Vokoun förrän det var för sent.

Ja, Pavel Datsjuk hade ju faktiskt en puck inne redan före sitt godkända reduceringsmål i slutminuten. Men klockan var – återigen – på Tjeckiens sida när det som hade blivit en sen kvittering i första perioden nu visade sig komma på fel sida Hesa Fredrik.

Det går inte att komma ifrån att Tjeckien har haft ett osannolikt flyt även i hela sin tidigare resa på väg mot guldet; på väg att bli utslaget redan i gruppspelet före man slingrade sig ur Kanadas grepp, straffavgörandet mot Finland, den sena vändningen som till slut straffade Sverige…

Tjeckien vann nu guldet med exempelvis bara tre OS-spelare och anonyme Modobacken Tomas Mojzis i förstafemman – det säger en del om vilket blekt världsmästarlag det här trots allt var.

Jag älskar trots allt att en gammal personlig favorit som Jaromir Jagr på ålderns höst fick lyfta VM-bucklan igen.

Även för att Jagr faktiskt är en av försvinnande få spelare och ledare i hockeyvärlden som visat kurage och ställt sig upp och skällt på det faktum att så många stjärnor i toppnationerna nobbat VM med mer eller mindre usla bortförklaringar.

Ryssland är det lysande exemplet på motsatsen. Det kan ju tyckas oerhört märkligt att de ryska toppspelarna inte alls är i närheten av lika som exempelvis de svenska, där många varit för skadade för att spela i landslaget men inte för skadade för att spela slutspel i sina klubblag.

För tillträdande förbundskaptenen Pär Mårts i synnerhet och svensk hockey i allmänhet blir nu en av de allra viktigaste framtidsuppgifterna att förmå våra bästa spelare att göra det självklara – ställa upp och spela för sitt land så fort man får förmånen att bli inkallad i blågul tjänst.

Många är övertygade om det kommer att lösa sig per automatik bara för att vi byter förbundskapten.

Tyvärr tror jag att det blir mycket mer komplicerat än så att införa ett helt nytt tänk bland våra erfarna NHL-stjärnor som höjer VM-statusen.

Jodå, jag har också hört det där surret bland landslagsspelare som inte gillat Bengt-Åke Gustafssons bristande kommunikation och ”låt gå”-ledarskap. Men samtidigt finns det också landslagsspelare som påpekat ”Bengans” förmåga att skapa en trivsam miljö i landslaget och spelarnas sätt att backa upp honom i bronsmatchen var också ett bevis på att han varit ”spelarnas man”.

Mårts kan såklart få en del gratis i frågan tack vare att han lotsat fram många av supertalangerna som kommer nu och att han verkligen känner den nya generationen, som fortfarande inte heller hunnit tröttna på att tas ut i Tre Kronor.

Men vi ska också komma ihåg att Gustafsson har varit, och är, ett betydligt större NHL-namn än Mårts, och jag är rädd för att det här stora problemet inte kommer att lösas i en handvändning bara för att Mårts åker över och skakar några händer.
Tre Kronor försvarade nu sitt VM-brons brons efter en engagerad och stabil insats i bronsmatchen mot Tyskland, som faktiskt skulle ha spelat i B-VM i år om man inte räddats av värdskapet.

Jag ger Tre Kronor klart godkänt; ett omeriterat lag som vinglade inledningsvis men som fått ihop det allt bättre och vuxit genom turneringen – som samtidigt totalt sett hållit sämre klass än på många år. (Skrällarna i flertalet matcher har förstås varit skojiga att se, men har ju också – om vi ska vara ärliga – möjliggjorts tack vare att de bättre nationerna haft så pass dåliga trupper.)

Det var ju "bara" Tjeckien som lyckades besegra Tre Kronor i VM, två gånger om, med minsta möjliga marginal. Att förlora finalplatsen så snöpligt som Tre Kronor gjorde drar såklart ner betyget.

Det roligaste för mig har varit de individuella utropstecknen bland ungdomar och några av de relativt oprövade äldre spelarna, och jag avslutar i positiv stil med mitt Tre Kronor-dreamteam i årets VM:

Jonathan Ericsson, Oliver Ekman-Larsson – Jonas Andersson, Niklas Persson, Magnus Pääjärvi-Svensson.